Is på en vattentunna - blir lite spännande bilder. Nu är tunnorna tömda. I morse var det lite vitt på marken.
Nu är allt stilla och klart. Ronja har kommit hem...
_ "Många tårar, tunga stunder...."
Igår hämtade jag askan, står i mitt minnesskåp. Det känns som efter en begravning, nu är det klart. "Bara" att gå vidare", gå vidare - igen....
2 kommentarer:
Ja, så är det ju. Men så tungt. Minns när jag hämtade Nellys aska. Jag tog en "vril" som pappa gjort så fin, lade ett fårskinn i och en PÅSKLILJA (! tala om dramatiskt) och när jag kom till kassan på djursjukhuset och skulle tala om mitt ärende, började jag gråta så jag inte fick fram ett ord. Jag som sagt till friherrinnan att "nej, det är inga problem, inte nu, det går bra!"
Så lite man vet om hur man reagerar.
Så många veckor och månader som jag grät bara jag tänkte på Nelly.
Nästan värre än när mamma eller pappa dog och det gjorde mig nästan förskräckt. Å andra sidan låg dom aldrig och sov nära-nära-nära mig om nätterna, inte sen jag blev vuxen i alla fall ,-).
Nu går det bra. Nu minns jag bara det som var roligt med henne.
Kram på dig, Solveig!
Tack!
Ja det är svårt. När jag ska berätta för någon jag träffar "på byn". Gråter. Då börjar de också berätta om sin sorg efter husdjur. Igår fick jag en gripande historia om en kanariefågel som saknades sååå. Den brukade sitta på axel och i håret och "picka"..
Tänker på vad veterinärerna får ta och ge. Hur orkar de ? Deras kramar känner jag fortfarande. De fick mig att känna som om jag och Ronja var de enda...
Tack för det du skrev...
Kram
Skicka en kommentar