Under någon vecka i norr så hinner en del hända.
Glada träffar med vänner.
Och så den där träffen med min syster som skulle bli den sista.
Nu ringer inte telefonen lika ofta ...
Många tankar.
Det slår mig att det är bara jag kvar nu av Sven och Esters barn.
På väg hem fotar jag från bilen - jo, det var dimma i 45 mil!
Det här var bara en snabb rapport som ett livstecken ..
Lef & Må
6 kommentarer:
Vi tänker på Dig.
Varma kramar.
Tack snälla ni. Det lär väl bli en resa till mot norr i höst för vår del.
Vi får si.
Ha det gott
Den känslan är märklig....kram från Gun
Kramar till dig Solveig ...
Inger
Vi är alla tre syskon kvar .. men i och med att man inte har några föräldrar i livet, så känner man hur man puttas framåt i kön ....
Tack snälla ni - ja, det är märkligt ....
Skicka en kommentar