Tomas Tranströmer
Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.
Solen fanns högt över isen flygande på stället både varm och kall
Vinden gick fram sakta som om den sköt en barnvagn framför sig.
Familjerna gick ut, de såg öppen himmel för första gången på länge
Vi befann oss i första kapitlet av en mycket stark berättelse.
Solskenet fastnade på alla pälsmössor som frömjöl på humlorna
och solskenet fastnade på namnet V I N T E R och satt kvar där tills vintern var över.
Ett stilleben av timmerstockar på snön gjorde mig tankfull. Jag frågade dem:
"Följer ni med till min barndom?" De svarade "ja".
Inne bland snåren hördes ett mummel av ord på ett nytt språk:
vokalerna var blå himmel och konsonanterna var svarta kvistar och det
talade så sakta över snön.
Men reaplanen nigande i sitt dåns kjolar
fick tystnaden på jorden att växa i styrka.
Ur "Den halvfärdiga himlen", 1962
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar