Så här års drabbas man stundom av hänförelse över allt det vackra som natuen ger!
Man blir som lite högtravande! Efter mitt förra inlägg har jag rensat aklejerabatten och irisarna, eftersom dom får lov att samsas... och efter det var jag väl inte så hänförd - träningsvärken eller vad det är, ja, den känner jag av fortfarande..
Men det var den här dikten av Erik Lindorm som jag tänker på så här års och blir sentimental och - tacksam.
Det är så stort att jag får gå på jorden
ännu en sommar, full av doft och sken,
och bjudas in av varje dikesren
till smultronmiddag på de gröna borden
och sova ut på någon skuggig sten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar